Av Jan-Gunnar Wahlén

Religion eller relation

För några år sedan såg jag en löpsedel där det stod: ”Mamma blev religiös – dödade barn”. På något sätt tycker jag att den formuleringen fångar in hur man i ett sekulariserat samhälle ser på det som för de flesta människor på den här jorden är mycket naturligt: tron på Gud. I Sverige har ordet religion fått en mycket negativ klang. Är man religiös är man antingen galen eller också sinnessvag.


En del är rent av livrädda för religion. Ibland blir den inställningen aningen komisk. Då tänker jag bl.a. på den diskussion som förekom förra året i samband med skolavslutningarna. Bert Stålhammar skrev ett kåseri på temat i Nerikes Allehanda:

"Skolverket har apropå pågående skolavslutning i sin allmakt meddelat att det går bra att hålla sådana ritualer i en kyrka, bara prästen inte nämner Gud. Förmodligen ler Vår Herre… åt det svenska skolämbetsverkets teofobi. Som uttryck för den förhärskande tidsandan är emellertid verkets uttalande helt logiskt. I en kultur där Robinsonemma, NakenJanne och Gudrun blivit hyllade ikoner och andliga ledare är det naturligtvis inte politiskt korrekt att nämna Gud. Så vitt jag vet är det dock fortfarande tillåtet att sjunga Den blomstertid nu kommer och Idas sommarvisa. Om prästen däremot skulle försöka att förklara varför gräs och gröda växer och gror enligt den kristna tradition som genom seklerna har vårdats i den byggnad eleverna just då befinner sig i, så bryter detta mot Skolverkets påbud. Möjligen kan prästen fråga eleverna om de tror att det är jordbruksministern som fått det att växa och gro … Kanske är det Vattenfall som öppnat dammluckorna och Miljöpartiet som tagit hand om den grönskande kohagen eller bara Naturen själv. Mera än så får inte vårens mysterium beröras."

Men om de enda associationer man har till religion är Usama bin Ladin och Helge Fossmo är det kanske inte så konstigt att man är lite tveksam. Jag tror dessutom att det finns historiska förklaringar.

Religion och makt
På 300-talet e Kr blev kristendomen statsreligion i romarriket. Då hade kejsarna först försökt utplåna den här nya tron genom att förfölja de troende: Nero, Domitianus, Trajanus, Decius och Diocletianus.

Men när undergroundrörelsen bara växte och växte från 0 till bortåt 7 miljoner av romarrikets 50 var kejsaren tvungen att byta taktik. ”Jag ska använda den här tron med sitt fantastiska nätverk till att ena mitt splittrade rike”, tänkte Konstantin i början av 300-talet. Och så blev den kristna tron tillåten år 311, jämställd med andra religioner år 313. Söndagen gjordes till vilodag, prästerna befriades från skatt och kyrkan började få en massa ”mutgåvor” från statsmakterna.

Till slut, år 380, gjorde Theodosius den store kristendomen till statsreligion; den förföljda minoritetens tro blev nu den enda tillåtna. Kristendomen hade segrat som det står i Alf Tergels kyrkohistoria. Men hade den verkligen det? Eller var det istället så här som Ulf Lundell sjunger:
"Och det spreds från stad till stad,
en gyllne regel men en dag sa en härskare:
den regeln är nu min lag.
Och han satte regeln högt på sin hjälm och drog i fält.
Han tog guld och han tog länder.
Han spred död och han spred svält.
Han hade män i svarta rockar vid sin sida, vid sin tron.
Det var rika män nu som förut varit fattighjon.
Dom bar kors av ädelstenar och gav sig ut att frälsa världen. Dom tog slavar, dom tog skatter.
Blod på rockar, blod på svärden. Och dom hotade dom fattiga med en eld som allt förtär.
Dom gjorde regeln till en lysande affär."
(”Dom fann en gyllne regel”)

Det kanske var en seger för makten men knappast för vitaliteten i tron. Även i Sverige har det gått våldsamt till. De som inte delade den evangelisk-lutherska tron under 17- och 1800-talet hade det inte lätt. I mitten av 1800-talet blev sjömannen FO Nilsson landsförvisad från Sverige. Brottet var att han hade förrättat ett baptistiskt dop, ett s.k. vuxendop.

Jag är övertygad om att allt det här har påverkat människors bild av kyrka och religion. Därför får dessa begrepp dem att tänka på makt och institution istället för undergroundrörelse med sprudlande liv. Många svenskar tolkar religionsfriheten som vi faktiskt inte fick förrän 1951 som enbart en frihet från religion just därför att religion så länge har förknippas med tvång och förbud. Som Boel Söderberg skrev i Nerikes Allehanda: ”Vi svenskar är märkta av en kristendomsfientlighet som en gång härstammade ur det kyrkliga förtrycket, men i dag har blivit självgående”.

Relationer - det viktigaste i livet
Eftersom vi inte vill ha tillbaka detta förtryck kastar vi ut barnet med badvattnet. Men låt oss inte glömma att det faktiskt finns ett barn också! Under hela historien har det funnits strömfåror av andligt liv, människor som inte sålt sin själ utan fortsatt att i all enkelhet leva ut sin tro i gemenskap med andra.

Jag har kallat den här artikeln ”Religion eller relation?” För vad är egentligen det allra viktigaste i livet? När vi en gång summerar våra liv vad är det vi kommer ihåg? Jag tror att de flesta av oss skulle säga någonting som har med relation att göra. I Strindbergs pjäs Ett drömspel finns det en advokat. När han berättar om det allra mest smärtsamma i sitt arbete säger han: ”Jag har ett mord för närvarande vid tinget … det går väl an, men vet du vad som är värre än allt? … Det är att skilja makar! –Då är det som om det skrek ini jorden och uppe i himmelen … skrek förräderi mot urkraften, det godas källa, mot kärleken …”.

Så mycket smärta finns det när det allra finaste och sköraste går sönder. Berättelsen om lärjungen Petrus handlar på sätt och vis om det. I evangelierna läser vi om vilken nära relation han har till Jesus. Över huvud taget märker man att Jesus inte alls är så särskilt intresserad av institutionaliserad religion som av relation.

Det fanns vissa saker som Petrus har svårt att förstå. När Jesus börjar berätta om korsets väg, att han skulle bli tvungen att dö för människornas synder, blir Petrus upprörd och säger: ”Något sådant ska aldrig hända dig!” I hans föreställningsvärld finns inga motgångar och när Jesus säger: ”Du ska förneka mig tre gånger” slår han sig för bröstet och svarar: ”Även om alla andra sviker dig så ska jag aldrig göra det.” Ändå är det precis det som händer. Tre gånger säger han: ”Nej, jag känner honom inte”, ”Nej, det gör jag inte”, ”Jag förstår inte vad du menar” (Lukasevangeliet 22:57, 58, 60).

Att det kan vara svårt att vara människa behöver ingen tala om för oss; det vet vi redan. Men det var just det Gud valde att göra något åt. Precis som Indras dotter i Ett drömspel blev han människa men inte bara för att konstatera: ”Det är synd om människorna” som hon. Han tog själv på sig all vår smärta och skuld för att upprätta det som är den yttersta orsaken till att vi inte får ihop våra liv: det brutna gudsförhållandet. ”Bortom mina svek och misstag finns ett större ord om en trofasthet som håller, om ett dukat bord” sjunger Bengt Johansson.

Det är vad Petrus får vara med om. Jesus dukar frukostbordet på stranden och därefter ber han att få vara ensam med Petrus:

"När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör? Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete”. Och han frågade honom för andra gången: ”Simon Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får”. Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus svarade: ”För mina lamm på bete”.
(Johannesevangeliet 21:15-17)

Gud inte är inte lika intresserad av religion som många av hans anhängare verkar vara. Först och främst vill han ha vårt hjärtas kärlek. Det är det enda han frågar Petrus om. Allt i det kristna livet; allt vad vi har, är och gör kretsar kring att lära känna Gud mer och mer. Paulus befinner sig i slutet av sitt rika liv när han skriver: ”Jag vill lära känna Kristus” (Filipperbrevet 3:10).

-Men det har hänt en massa saker och det är så mycket nu …
-Älskar du mig?
-Jo, men du vet att jag har ju gjort det ena och det andra …
-Älskar du mig?
-Jo, men jag är ju ingen religiös person, jag skulle aldrig passa in …
-Älskar du mig?

Avslutning
Religion är människans sätt att försöka nå upp till Gud och ibland statsmakternas sätt att kontrollera folket. Evangeliet handlar om någonting helt annat: att Gud själv tagit initiativet och återupprättat relationen till sig själv. När Jesus tar på sig vår synd och skuld är skilsmässan mellan Gud och människa över, men det är fortfarande upp till oss om vi vill ta emot hans utsträckta hand.

Det vi innerst inne längtar efter och behöver, enligt den kristna tron, är inte mer religion, regler och ritualer utan den här relationen, till Gud vår skapare. Hos honom hör vi hemma. Han vill lägga sina helande händer på alla våra relationer när han välkomnar oss hem till sin ”blomstrande äng där ett frö av förlåtelse gror” (Tomas Boström).